Kallelse och utkorelse
Andra Petrusbrevet 1:10 ”Var därför desto ivrigare, bröder (och systrar), att befästa er kallelse och utkorelse. Gör ni det ska ni aldrig någonsin falla, ”
Vilket fantastiskt löfte vi har här. Att vi ”aldrig någonsin (ska) falla”.
Tyvärr kommer det med ett ”om”. Om vi befäster vår kallelse och utkorelse. Tyvärr igen, inte bara det utan vi ska göra det ivrigt.
Vad händer om vi inte vet eller tagit reda på vår kallelse och utkorelse?
Alltså är det en förutsättning, att vi tagit reda på den, om vi ska kunna göra anspråk på detta bibelställe.
Tänker man lite på det, kommer man fram till att det är detta som ger det kristna livet en mening, inriktning och en tillfredsställelse och Guds frid. Vad är då motsatsen? Vi blir rastlösa, otillfredsställda, känner ingen mening med det kristna livet och det kristna livet känns som en massa ”måsten”. Och det är mycket vanligt att i förlängningen man faller in i världens tänkande, tyckande och görande.
Därför skriver Petrus i vers 12 och 13 i samma kapitel: ”Därför tänker jag ständigt påminna er om detta, trots att ni redan vet det och är befästa i den sanning som ni har. Jag ser det som min plikt att väcka er med mina påminnelser så länge jag är kvar i detta tält,”
Min tanke är att, om vi har det eller inte, så ska vi ”ständigt påminna” oss och varandra om detta, att vi ska ta reda på vår kallelse eller påminner oss om den.
