Fick ett samtal från en mamma och pratade om hennes relation med sin vuxna dotter. Gick och tänkte på samtalet och vad likheten mellan det och församlingen var slående.
Vi läser några bibelverser först.
Ords 18:21
Tungan har makt över död och liv, de som gärna brukar den får äta dess frukt.(Både gott och ont)
Apg 4:13
När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att de var olärda män ur folket, blev de förvånade. Men så kände de igen dem och kom ihåg att de hade varit tillsammans med Jesus.
Matt 21:28-31
Liknelsen om de båda sönerna
28 ”Vad anser ni om detta? En man hade två söner. Han gick till den förste och sade: Min son, gå i dag och arbeta i min vingård. 29 Jag vill inte, svarade han, men ångrade sig sedan och gick. 30 Mannen vände sig då till den andre och sade samma sak. Han svarade: Ja, herre, men han gick inte. 31 Vilken av de båda gjorde som fadern ville?” De svarade: ”Den förste.” Jesus sade till dem: ”Amen säger jag er: Publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni.
Kol 3:17
Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom.
1Joh 3:18
Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning.
Matt 26: 73
Strax därefter kom de som stod där fram till Petrus och sade: ”Visst är du också en av dem. Ditt uttal avslöjar dig.”
Det huvudsakliga problemet som jag såg det var deras självbild. Beroende på situation sa munnen olika saker.
Så kan det vara i församlingen idag, i kyrkan har vi en bekännelse, men utanför har vi en annan.
Ett annat problem jag såg var hur de tolkade/uppfattade varandra.
Utifrån det kom en fråga i mitt huvud: Hur tolkar andra det jag säger och gör? Eller om vi vänder på det, hur tolkar jag det andra säger? Vilka glasögon och filter, som jag har satt upp, passerar det jag hör och ser.
Hur lätt är det inte att tolka det någon säger utifrån den personens personlighet och den erfarenhet/relation man har med denne, istället för att verkligen lyssna vad den säger.
Hur många ”Gudstilltal” vi har missat på grund av att vi har någon form av förutfattad mening angående personen som talar. Vi sitter och kritiserar och har åsikter om allt och alla och missar tilltalet. Sen kanske på grund av att tilltalet kom från ”fel” person tar vi det inte till oss. Men Gud använder faktiskt ibland åsnor. J
I ett förändringsarbete som mer eller mindre pågår hela tiden i en församling eller bara arbetet det innebär när nya människor läggs till gäller det att gå in arbetet utan några som helst filter eller glasögon. Det gäller även att ha mycket kärlek till människor, en stor portion med tålamod och överinseende, en villighet att inte hela tiden få igenom sina åsikter om hur saker och ting ska vara.
Det kommer att förr eller senare behövas ett generationsskifte som inte alltid är så lätt. Unga måste acceptera de äldres åsikter och tvärt om. Inte bara vilja ha ”sin” musikstil, eller en gudstjänstordning som man alltid har haft, eller ändra allt bara för att få en nyare framtoning.
I grund och botten borde allt i församlingen byggas på en genuin gemenskap med Gud först och sen med varandra. Det är så lätt att bygga församlingen efter ett världsligt och mänskligt sätt.
Frågor som du kan ställa dig:
Har du rätt självbild?
Varför håller jag fast vid hur vissa saker ska vara?
Är det rätt att hålla upp en fasad mot andra och hur länge ska man göra det?
Hur tolkar du det du hör? Enbart på orden eller även utifrån vem personen är?
Vad tycker du om förändring och förnyelse i församlingen?
Vågar du släppa taget och lämna över till nästa generation?
Handlar och tänker du rätt i förändringsarbetet i församlingen?
